Jag vill fråga om det inte vore enklare att gradvis höja kraven på bankernas egenkapitaliseringsgrad, för att komma till rätta med den snedvridning av affärsbankerna uppfinning av nya pengar, som nu råder.
Finansminister Borg framförde på sin tid att han ville verka för en höjning av kraven från nuvarande 8 – 12 % egenkapitalisering till kanske 15 % i ett första steg och att man senare i steg kom vidare till 100 % kapitaltäckningsgrad.
Skulle inte ett sådant sätt kunna klara av nuvarande fel i systemet.
Hej Leif! Tack för frågan, det är ett intressant förslag som också framförts tidigare, under namnet “Chicagoplanen”.
Frederick Soddys (1926) och Irving Fishers (1935) förslog att bankerna skulle tvingas täcka upp 100 procent av sin utlåning genom att hålla motsvarande mängd centralbankspengar, vilket skulle vara ett exempel på en kapitaltäckningsgrad på 100%. Det finns dock några problem med detta förslag som vi ser det:
1. 100 procent reservkrav var ett förslag som utvecklades på 1930-talet innan internet fanns. Förslaget innebar att bankerna vid bankdagens slut räknar samman sina skulder till kunderna. Bankerna måste sedan ha 100 procent täckning av skulderna genom att låna in motsvarande mängd centralbankspengar. I dag kan vi istället ersätta dagens komplicerade penningsystem med ett slutet system för affärsbankspengar, och ett slutet system för centralbankspengar, med ett enkelt och enhetligt system med e-kronor där betalningar görs i realtid med modern internetbaserad teknik.
2. Chicagoplanen är onödigt dyr. Bankerna får högre kostnader när de måste betala ränta till centralbanken för alla centralbankspengar (reserver) de måste hålla. Det kommer sannolikt bara att leda till att bankerna driver upp kostnaderna för kunderna. Man kan fråga sig varför staten ska ta in en sådan ”extra skatt på pengar” som medborgarna ändå tvingas finansiera i slutändan. Pengar borde vara kostnadsfria, neutrala betalningsmedel. Redan på 1930-talet diskuterades kostnadsproblemet. Vissa föreslog då att bankerna skulle få de extra reserverna gratis, men då kan de bara fortsätta att kostnadsfritt finansiera sin utlåning, så stora delar av poängen med reformen går förlorad. En bättre lösning är Positiva Pengars förslag, då behövs ingen ”extra skatt på pengar”, bankerna kommer istället att pressas av konkurrensen på marknaden. Då kan bankerna inte ta ut extra avgifter av medborgarna och skylla på Riksbanken.
3. Med 100 procent reservkrav skapas fortfarande pengar av privata banker. Det innebär att de privata bankerna fortfarande styr penningmängden. Centralbanken kommer först i efterhand in och täcker upp genom att låna ut lagom med centralbankspengar (reserver) vid bankdagens slut. Centralbankerna borde istället proaktivt skapa pengar, inte bara reaktivt fungera som en ”anytime refinancer” åt bankerna.
Jag vill fråga om det inte vore enklare att gradvis höja kraven på bankernas egenkapitaliseringsgrad, för att komma till rätta med den snedvridning av affärsbankerna uppfinning av nya pengar, som nu råder.
Finansminister Borg framförde på sin tid att han ville verka för en höjning av kraven från nuvarande 8 – 12 % egenkapitalisering till kanske 15 % i ett första steg och att man senare i steg kom vidare till 100 % kapitaltäckningsgrad.
Skulle inte ett sådant sätt kunna klara av nuvarande fel i systemet.
Hej Leif! Tack för frågan, det är ett intressant förslag som också framförts tidigare, under namnet “Chicagoplanen”.
Frederick Soddys (1926) och Irving Fishers (1935) förslog att bankerna skulle tvingas täcka upp 100 procent av sin utlåning genom att hålla motsvarande mängd centralbankspengar, vilket skulle vara ett exempel på en kapitaltäckningsgrad på 100%. Det finns dock några problem med detta förslag som vi ser det:
1. 100 procent reservkrav var ett förslag som utvecklades på 1930-talet innan internet fanns. Förslaget innebar att bankerna vid bankdagens slut räknar samman sina skulder till kunderna. Bankerna måste sedan ha 100 procent täckning av skulderna genom att låna in motsvarande mängd centralbankspengar. I dag kan vi istället ersätta dagens komplicerade penningsystem med ett slutet system för affärsbankspengar, och ett slutet system för centralbankspengar, med ett enkelt och enhetligt system med e-kronor där betalningar görs i realtid med modern internetbaserad teknik.
2. Chicagoplanen är onödigt dyr. Bankerna får högre kostnader när de måste betala ränta till centralbanken för alla centralbankspengar (reserver) de måste hålla. Det kommer sannolikt bara att leda till att bankerna driver upp kostnaderna för kunderna. Man kan fråga sig varför staten ska ta in en sådan ”extra skatt på pengar” som medborgarna ändå tvingas finansiera i slutändan. Pengar borde vara kostnadsfria, neutrala betalningsmedel. Redan på 1930-talet diskuterades kostnadsproblemet. Vissa föreslog då att bankerna skulle få de extra reserverna gratis, men då kan de bara fortsätta att kostnadsfritt finansiera sin utlåning, så stora delar av poängen med reformen går förlorad. En bättre lösning är Positiva Pengars förslag, då behövs ingen ”extra skatt på pengar”, bankerna kommer istället att pressas av konkurrensen på marknaden. Då kan bankerna inte ta ut extra avgifter av medborgarna och skylla på Riksbanken.
3. Med 100 procent reservkrav skapas fortfarande pengar av privata banker. Det innebär att de privata bankerna fortfarande styr penningmängden. Centralbanken kommer först i efterhand in och täcker upp genom att låna ut lagom med centralbankspengar (reserver) vid bankdagens slut. Centralbankerna borde istället proaktivt skapa pengar, inte bara reaktivt fungera som en ”anytime refinancer” åt bankerna.